Pakistan

Jag skulle egentligen ha skrivit detta inlägg för länge sedan, men den politiska situationen i Pakistan har sedan jag lämnat landet gått från att vara försiktigt optimistisk (jag åkte vidare till Indien några veckor efter att Baitullah Mehsud dödats) till att bli usel, för att sedan bli förvirrad och ännu uslare och nu vet jag inte riktigt vad jag ska tro om landet. Efter att i flera år ha försökt följa den deprimerande, och ofta helt bisarra, utvecklingen i Pakistan så kan jag bara konstatera att landet och dess medborgare står inför enorma utmaningar. Eftersom jag verkligen älskar att resa i Pakistan, så kommer jag att skriva två inlägg om Pakistan, ett med dom "goda nyheterna" och ett med dom "dåliga nyheterna".

Långt mellan inläggen

Ingen tillgång till internet i Kina, usla uppkopplingar i Pakistan och stor brist på motivation har gjort att denna blog har mer eller mindre självdött. Ska se om jag orkar sparka liv i den igen eller åtminstonde snygga till liket lite.

Osh till Kashgar

Jag fick bråttom till Pakistan. Jag lämnade Uzbekistan via Andijon och tog mig till Osh i Kirgizstan. Gränsövergången var enkel, inga konstigheter. Osh var en otroligt oinspirerande stad. Osh Guesthouse, stans "backpacker hangout" , har världsrekordet i minsta toalett och mest personer i en trerummare. Chartrade en jeep från Osh till Ishkestam (gränsen mot Kina), $100 för hela jeepen, resan tar en och en halv dag, vägen är tidvis extremt dålig, men det kompenseras av fantastiskt vackra vyer.

Gränsen mellan Kirgizstan och Kina var också problemfri. Mindre hälsokontroll och sen ut på andra sidan till växlings och taxi-skojarna. Det är en fin tur från gränsen till Kasghar (hel taxi $15). Man passerar många små byar byggda helt i lertegel. Tyvärr så var det snart slut med det pittoreska.

Jag blev mycket besviken på Kashgar, trots att jag visste att det nog inte skulle uppfylla mina förväntningar. Det finns tyvärr inte mycket att se av det "gamla Kashgar". Den lilla rest som finns kvar bulldozrar man eller förvandlar till sterila museum (ispirerade av Uzbekistan kanske?). Sedan dom senaste upploppen/upproren i Xinjiang har det skrivits mycket om regionen. Jag ska inte försöka mig på någon analys just nu.

Jag stannade så kort tid i Kina/Xinjiang att jag inte direkt fick någon uppfattning om priser osv. Boende i Kashgar tyckte jag var ganska billigt, 20kr för sovsal, 50kr för eget hyffsat rum. Mat var mycket billigt. Det finns internet, men det gick inte att blogga eller komma åt en del nyhetsidor.

Tog en buss (NATCO) från Kashgars internationella busstation till Tashkurgan (övernattning) och sedan vidare nästa dag till Sost i Pakistan.

Man blir utstämplad ur Kina i Tashkurgan och sedan är det ett par timmar av storslaget ingenmansland innan man man får sin inresestämpel i Sost. De flesta nationaliteter kan få "visa-on-arrival" vid gränsen, men det finns alltid en risk att Kina vägrar att stämpla ut en om man inte har pakistanskt visum.

Visum i Tashkent

Informationen om visum i Tashkent-kapitlet i Lonelyplanets centralasienguide stämmer ganska bra. Men det finns en del saker som kanske behöver nämnas.

Kirgizstans ambassad har tydligen bytt personal och ersatt den gamla med några riktiga surpuppor. Priset för 30 dagars turistvisum har ökat till $70 (sju dagars handläggning) eller $110 (två dagars express). Adressen är den samma. Hamid Olimjon är den närmaste tunnelbanestationen. Man måste betala till ett konto i National Bank Of Uzbekistan, kontoret ligger precis vid Hamid Olimjon-stationen. Man behöver ett passfoto och en kopia på pass och Uzbekistan visumet. Kom i god tid för att hamna långt fram i kön.

Pakistans ambassad har gjort tvärt emot sina kollegor, personalen har tydligen gått på charmkurs. Numera är öppettiderna "come whenever you like". Man får fylla i sin ansökan i ett rum med aircondition (skönt!) och man blir bjuden på te eller kaffe! Man måste gå på (en lättsam) intervju hos den nyfikne konsulen (inga kuggfrågor). 30 dagars turistvisum kostar bara $30 och det är en dags handläggningstid. Man behöver fyra passfoton (med blå bakgrund, inga undantag) och fyra kopior på infosidan i passet. Det går inte längre trådbuss till ambassaden, taxi kostar 2000 sum från Chorsu bazar eller så tar det 45 minuter att promenera dit (från Chorsu).

Uzbekistan - en sammanfattning

Uzbekistan har varit ett land jag länge velat besöka. Enda sedan jag läste Peter Hopkirks The Great Game och Robert Byrons Road To Oxiana har centralasiens gamla städer längs sidenvägen haft stor dragningskraft på mig.
Under arton dagar besökte jag Khiva, Ayaz Qala, Bukhara, Samarkand, Shakrisabz, Tashkent, Kokand och Andijon. Alla dom historiska monumenten och byggnaderna var imponerande att se, och det var en upplevelse att åka över Amu-Darya (Oxus), något som Robert Byran aldrig lyckades med. Det är trist att man numera gjort om så gott som samtliga moskeer och koranskolor till lite väl sterila (och lite väl restaurerade) museum eller souvernirbutiker, detta i ett land med en hel del troende.
I övrigt är Uzbekistan ganska lätt att resa i. Reser gör man med buss, tåg, delad taxi eller marshrutka (minibuss), kanske en 2-5kr milen beroende på val av fordon. Det är bra att kunna lite ryska eller turkiska (för räkneord), utanför turistnäringen talar inte många engelska. Alla hotel/homestays etc som tar emot utlänningar är granskade av staten och måste hålla en viss standard. Detta betyder att för $10-20 så får man ett rent och fint "ensuite" rum, ofta med aircondition och alltid med frukost. Juni är en jobbig tid (mycket varmt) att resa i Uzbekistan. Visa-kort fungerar dåligt, Master/Maestro är något bättre. Polisen/Militsiya etc har dåligt rykte, men jag blev aldrig trakasserad. Maten är fet, oljig och köttbaserad, men var inte så illa som jag hade förväntat mig, Laghman (nudelsoppa) och Manti (som momos) var riktigt gott. För $2-3 får man lunch/middag med en öl eller två. Det finns massvis med frukt, bl a världens bästa meloner. Vodka och öl är billigt och supande är något av en konstform.

Turkmenistan - en sammanfattning

Det blev bara fyra dagar i Turkmenistan. Jag försökte från början att söka det billiga transitvisumet som innebär att man kan resa i landet utan guide. Tyvärr så fick jag avslag på min ansökan och blev tvungen att ansöka om turistvisum med guide. Det kostade mig hela $550 för en fyra dagars ("all-inclusive") resa, då ingick två dagar i Ashgabat där jag hade möjligheten att sköta min sightseeing själv, och så två dagar med guide för att åka från huvudstaden genom Karakum öknen till Konye-Urgench i norr för att sedan gå över gränsen till Uzbekistan.

Gränsövergången från Iran i Bajgiran/Gaudan var mycket enkel, men tog lång tid, nästan tre timmar. Att lämna Iran är bara en formsak. Jag hade ett "visa support letter" från en resebyrå och kunde därfor köpa ett visum vid gränsen. Visumet kostade $50, ett nödvandigt inresepapper kostar $12 och så var där en adminstrationskostnad på $2. Det fanns en vakt som pratade bra engelska som hjälpte mig igenom alla procedurer. Man måste gå igenom en symbolisk hälsoundersökning, den innebär att man fick svara på frågan "healthproblems?" medan en sjuksyster pekade på en bild av en gris! Allt baggage röntgas. Och så måste man vänta, vänta och vänta. Ett tips är att komma dit redan när dom öppnar gränsen klockan 8:30 på morgonen. När jag gått igenom alla procedurer, fått mitt visum och alla papper så möttes jag av min lokala "hjälpare" som körde mig till mitt hotel i Ashgabat.

Tyvärr så kan man inte välja hotel själv om man reser på turistvisum. Jag hamnade på det trestjärniga Arkac i "hotelbyn" Berzengi en bit utanför centrum. Lite kusligt att vara den enda gästen i ett stort tomt hotel. Ashgabat är en helt otroligt underlig plats. Det är fullt av överdrivet pampiga byggnader i vit marmor, gigantiska fontäner och otaliga statyer av den förre presidenten Niyasov. Det är intressant att promenera runt i stan och titta på allt tokigt, men det känns konstigt att det finns så lite människor i staden, dock poliser i varje gathörn. Gjorde ett besök på den stora lördagsmarknaden "Tolkuchka Bazaar", gigantisk men inte lite häftig som jag hade förväntat mig, men helt annorlunda än down-town Ashgabat.

Jag åkte jeep med guide från Ashgabat, via "oasen" Erbent (kameler som tuggar plastpasar...), till Gaskratrarna i Darvaza. Hade en trevlig övernattning i tält vid den stora gaskratern. Nästa morgon åkte jag vidare till Konye-Urgench för att titta på de byggnader som överlevde Jenghiz Khan och som nu är en del av UNESCOs världsarv, mycket intressant plats.

Jag kan inte säga mycket om prisläget i Turkmenistan mer än att det är billigt, det dyra är att få visum. Landet har två olika valutor, nya och gamla Manat, båda ar giltiga som betalningsmedel men har olika växelkurs, allt för att förvirra. Växla gör man utan problem inofficiellt på gatan. Personligen hade jag inga som helst problem med polis, militsiya eller andra myndigheter. Stantours anordnade min resa och jag tycker dom gjorde ett proffsigt jobb, vilket man såklart kan kräva till ett så pass högt pris. Juni ar troligen minst en månad försent för att besöka landet innan det blir för varmt, minst 40+ varje dag.

Iran - en sammanfattning

Har inte haft möjlighet att uppdatera bloggen på ett tag. Det har hänt mycket sen sista inlägget. Det blev sammanlagt 30 dagar i Iran. Detta är en kort sammanfattning och några praktiska tips om hur det är att resa i Iran.

Att åka buss/taxi (ensam eller delad) är mycket billigt. Buss kostar omkring 1-2kr/mil om man åker med dom finare/nyare Volvo/Scania bussarna, skruttig gammal Mercedes är ännu billigare. Det kostar ungefär 2kr/mil att åka delad taxi ("savari"). Att chartra en taxi ("dar bast") för att åka till något ställe dit bussar/savari inte kör är inte heller dyrt, exempel; jag chartrade en ny fin Khodro taxi för en resa på 30 mil (bergskörning), cirka 8 timmar, detta kostade mig $30 utan att pruta. För $250 kan man åka taxi (dar bast) från Bazargan (Turkiska gränsen) till Mirjave (Pakistanska gränsen), alltså genom hela Iran. Ibland är det lite problematiskt att förhandla om priser när man inte har något gemensamt språk. Det är ofta förvirrande att hitta rätt buss på någon av dom stora busstationerna om man inte kan läsa skyltarna.

Hotel är i min mening inte speciellt prisvärt i Iran. Jag betalade mellan $7-10 per natt för ett enkelt (ofta mycket slitet) rum med delad (nästan alltid snuskig) toalett/dusch. Somliga billiga hotel tar inte emot utlänningar (pga för mycket byråkrati), somliga tar inte emot ensamma kvinnliga resenärer. Det finns några ställen som med lite fantasi kanske skulle kunna kallas för "backpacker hang-outs": Firuzeh (Tehran), "Vali's non-smoking homestay" (Mashad), Silkroad (Yazd) och Akbar's (Bam). Vali's i Mashad är ett riktigt kul ställe, tänk Fawlty Towers möter galen iransk matthandlare.

Mat är fortfarande mycket billigt i Iran. Snabbmat som hamburgare, pizza-slice, hotdogs, shawarma, falafel etc kan man käka för ungefar 10kr inklusive en dricka. Standardrätten chelokebab (kebab med ris) kostar ungefär 20kr med dricka och yoghurt. Det finns inte speciellt mycket "restaurangkultur" i Iran (kanske i Tehran?), ofta står valet mellan snabbmat eller chelokebab. Ta vara på erbjudanden om att käka hemma hos folk, mycket trevligare (och godare) än någon restaurangmat.

Inträde till museum och andra turistatraktioner är billigt, max 10-20kr. Iranier och utlänningar betalar lika mycket i inträde numera.

Det är mer komplicerat att resa i Iran än i t ex Indien, storsta problemet är att inte kunna persiska eller läsa vad som står på skyltar etc. Vägskyltar är oftast persiska/engelska även i mindre städer. Engelska pratas inte av speciellt många, men oftas letas det rätt på någon "tolk" om man kör fast.

Iran är ett mycket givande land att resa i. Det finns massvis med intressanta historiska platser att besöka. Prisnivån är hyffsat låg. Många tror att det skulle vara farligt att resa i Iran. Det absolut farligaste i Iran är den intensiva trafiken.

EDIT 23 juli 2009: Det händer mycket i Iran just nu. En del av det jag skrivit gäller kanske inte längre och ska kanske tas med en stor näve salt. Om visum; de iranska ambasaderna utfärdar (just nu) fortfarande turistvisum. Gränserna till Turkiet, Armenien och Turkmenistan är fortfarande öppna. Pakistan har stängt gränsen Taftan/Mirjahve.

Gudomligt beskydd

Följande gick att läsa på en vägg i Gorgan:

In the Name of God

As long as a tourist is in an Islamic country, the Islamic government is responsible to guarantee his safety and comfort. If a tourist in an Islamic country loses his properties, the government should support and provide him with the lost property.

Imam Ali (Peace Be Upon Him)

Med tanke på hur högt aktad Imam Ali är inom shi'i islam så är det säkert ett äkta citat, varifrån det är hämtat vet jag inte. Dock är jag säker på att Hazrat Ali menade "mus'afer" (resande) och kanske inte "turist" i den betydelse det har idag. Hursomhelst, trevligt att läsa.

Qasvin - Alamut

Med mina visum fixade ville jag snabbt komma ifrån allt buller och avgaser. Tog en buss till Qasvin nordväst om Tehran. I Qasvin kollade jag in den fina bazaaren, ett par moskeer, ett eller annat gravtorn och Shah Tamahsps gamla palats. Qasvin är en ganska trevlig stad med hyffsade, om kanske inte fantastiska, sevärdheter. Efter en dag tog jag sen en savari (delad taxi) och sen en skolbuss till den lilla byn Gazor Khan i Alamutdalen. Om det inte vore för Hassan Sabbahs berömda fort så vore nog Gazor Khan en helt obskyr ort. Bodde på ett fantastiskt "homestay" (Koosharan Hotel, $12 helpension) mitt i byn, supercharmig familj och fantastisk hemlagad mat. Det berömda fortet är numera helt i ruiner efter att ha drabbats av mongolhordens vrede. Det är en mycket fin utsikt däruppe och om man har läst Freya Starks bok om Alamut så är det ett måste att klättra dit upp. Uppe bland ruinerna träffade jag två trevliga killar från Shiraz, Sobhan och Mohammad, som var på campingtur i Alamut. Dom bjöd mig på lunch och föreslog att jag skulle följa med på deras campingtur. Nästa dag gav vi oss iväg från Gazor Khan och började lifta runt i Alamut dalen. Det blev två roliga dagar med massa intressanta samtal, vandrande, möten med bönder, berg av mat och floder av alkoholfri öl. Det blev en sista lift till Zanjan med en tankbil, mina två vänner tog bussen till Shiraz och jag stannade till i Zanjan för att besöka lite sevärdheter runt staden.

Kinesiskt visum i Tehran

Tydligen så är det nästan omöjligt att få kinesiskt visum i centralasien (Tajkent eller Bishkek). Däremot så är det lätt att skaffa detta visum i Tehran.
Gör så här: åk först till svenska ambassaden i Tehran och be om ett introduktionsbrev, det behövs för att få söka kinesiskt turistvisum. Introduktionsbrevet kostar 150000 Rial ($15) och skrivs ut medan man väntar. Gå sedan till den kinesiska ambassaden, den ligger på samma gata som den svenska i norra Tehran, ungefär 200 meter därifrån, på andra sidan hörnet om det stora Bank Sepah kontoret. Tag med en färdigifylld visumansökan (pdf formulär från hemsidan) innan du går dit, det är långa köer. När man lämnat in sin ansökan får man ett kvitto som man tar med till en Bank Melli för att betala 400000 Rial ($40), för 30 dagars turistvisum (L30). Jag betalade på huvudkontoret på Ferdosi St. (södra Tehran), där finns personal som pratar engelska. Efter att man väntat i cirka fyra dagar är det bara att åka till ambassaden och hämta pass och visum.
För att enkelt och någerlunda billigt ta sig till ambassaderna från budgetboendet i södra/centrala Tehran så ta först tunnelbanan (linje 1, röd) till norra ändstationen Mirdamad. Ta sedan taxi sista biten (15 minuter), ska kosta ungefär 50000 Rial med taxameter.
Det kan också vara bra att veta att Uzbekistans ambassad i Tehran utfärdar turistvisum medan man väntar om man har ett LOI. Den ambassaden ligger nästan granne med den svenska.

Tehran

Förra gången jag var i Tehran hatade jag det och svor att aldrig komma tillbaka. Det var iskallt, hotelet jag bodde på var ultrasunkigt och låg på den extremt bullriga Amir Kabir Street (Car Parts Bazaar, typ) och jag blev lurad när jag växlade pengar och köpte nötter. Nu är jag trots mitt heliga löfte tillbaka i Tehran. Denna gång för att skaffa kinesiskt visum, mer om detta i ett senare inlägg. Hursomhelst, ännu en gång bor jag på Amir Kabir (Hotel Khazar Sea, OK för $10 med delad WC/dusch). Återigen har jag blivit lurad när jag växlade pengar, fast bara på tre dollar denna gång. Skillnaden är att nu gillar jag Tehran. Visst, trafiken är fortfarande hemsk, men det gör stor skillnad att det är vår och inte snöslask. Det är enklare att stå ut med lågbudgetboende när man kan sitta på loftgången utanför rummet och knapra på pistagenötter och lyssna på en näktergal (i bur tyvärr). Det är också möjligt med enkla nöjen som att gå ut på gatan och ta en melonshake eller glassbomb och sätta sig och titta på alla söta tjejer med frisyrer som bryter mot alla gravitations och hejablagar. Visst, det finns kanske inte så många traditionella sevärdheter i Tehran. Men då är det bara att ta tunnelbanan (kostar typ 1kr) till Shar-e-Rey, den urgamla staden som nu svalts av stor-Tehran och titta på det fantatstiska gravkomplexet kring imamerna Hamza, Taher och Abdolazim. I Rey finns det också ett stort seljukiskt gravtorn som är 20 meter högt och fungerar både som grav och solur (visar t o m sekunder), häftigt. Annars har jag hunnit med att irra runt i Bazaar-e-Bozorg, gå på några museum, slappa i Bagh-e-Laleh och åka till norra Tehran för att lämna in visumansökningar och rösta i EU-valet på svenska ambassaden.

Tabriz - Kandovan

Det är lika prisvärt att åka buss i Iran som i Turkiet, resan på 25 mil mellan Makoo och Tabriz kostade bara 25kr. Taxichaffisen som körde mig från bussterminalen in till centrum fick mig att direkt gilla Tabriz, 150km/h i intensiv trafik, "vill du ha en cigg? nä? te?", fram med termosen, rutorna nedrullade, turkpop på högsta volym, omkörning och ett vrål "ya Hossein, ya Mahdi", näradödenupplevelser som får mig att inse att jag är i millennialistiska Iran. Så fort jag hittat någonstan att sova (Darya Guesthouse, OK för $7) begav jag mig iväg mot Tabriz berömda bazaar. Gillade den skarpt, inget turist-tingeltangel, bara att gå vilse, bli bjuden på te och skönt med en park mitt i vimmlet för att ta det lite lungt. Kollade in den "blå" mosken, som är en till formen imponerande byggnad men som knappast kan kallas blå längre, bara små plättar blått kakel finns kvar, men den blir säkert mycket vacker när den är färdig renoverad. Käkade lunch en dag och träffade en killen som ville att jag skulle följa med honom tillbaka till hans arbetsplats efter att vi ätit färdigt. Visst, varför inte? Det visade sig att han jobbade på typ Skattemyndigheten. Jag förstår varför byråkratin kan vara seg i Iran; hela kontoret stannade upp i sitt arbete, nu det var te, kakor och frågor som var på schemat, inga stämplar, mappar och annat trist. Detta besök kostade minst tjugo mantimmar!

Gjorde en utflykt från Tabriz till Kandovan, irans eget Kapadokien, mysigt och inte lika exploaterat som det "riktiga" Kapadokien. Det finns fortfarande massor av fårskit i gränderna och invånarna verkar inte ha tröttnat på nyfikna turister ännu.

Doğu Bayazıt - Makoo

Det var enkelt att ta sig över gränsen till Iran, ingen kontroll av packning, bara att promenera igenom. Det blev inte ens bråk om att jag saknade inresestämpel till Turkiet. En varning behövs för växlingsskojarna på den turkiska sidan av gränsen, kriminellt dålig kurs på rial, växla istället i kontoret på den iranska delen av av gränsövergången. Bazargan strax efter gränsen är ett supertrist ställe, bättre att övernatta i Makoo (aningen mindre trist). Hotel Lalah i Makoo är slitet men OK för $10 natten, ligger mittemot Hotel Alvand (som finns i Lonely Planet). Jag gjorde en heldagsutflykt till de armeniska kyrkorna Kareh Kalisa (mycket vacker) och Neneh Maryam Kalisa (världens ensammaste kyrka?) och Sadruddins mausoleum och hem via Makoosjön. Det finns ingen kollektivtrafik till dessa platser, men en trevlig taxichaffis som heter Islam Soleiman (mobil: 09141647985) kan göra den turen och han pratar hyffsad engelska. Makoo är tydligen lite vildavästern, snabbköpet som ligger bredvid Hotel Lalah säljer Efes öl helt öppet! Undrar hur mycket man måste muta polisen föra att kunna göra det?

Turkiet - en sammanfattning

Det har varit för mycket "resedagbok" över de senaste inläggen i bloggen. Nu är det dags för lite fakta för overland-resenären istället.

Det är enkelt, billigt och bekvämt att åka genom Turkiet. Bussar och tåg är av minst lika hög standard (oftast är dom t o m bättre) än i europa. Priserna på transporter är högst överkomliga, det är inga problem att åka tvärs genom landet för under tusen kronor.

Ett hyffsat hotelrum kostar 1-200 kr/natt, då har man oftast egen toalett/dusch och ibland ingår frukost. Mat är prisvärt; soppa och bröd till frukost (10kr), en kebab till lunch (10-15kr), middag med soppa, huvudrätt, efterätt och alkoholfri dryck (40-50kr). Ett glas te kostar 2kr, men är oftast gratis. En bit baklava kostar cirka 2kr. 50 cl fatöl går på 20-25kr.

Inträde till museum kostar vanligtvis 15kr.

Lonely Planets senaste guide till Turkiet tycket jag är riktigt dålig, speciellt delarna om östra Turkiet. Det finns en mycket bra guidebok som heter Another Look At South and Southeastern Turkey (GABB, 2009). Boken påminner om Bradts reseguider dvs den går riktigt på djupet och innehåller ett minimum av trams. Jag fick boken gratis(!) av turist informationen i Diyarbakır.

Mot Iran

Efter en veckas otålig väntan i Erzurum är det nu till slut dags att åka till Iran. Ministry Of Foreign Affairs i Tehran har varit otroligt sega med att skicka en bekräftelse på att mitt gamla visum skulle bytas ut mot ett nytt. Strulet på konsulatet har tärt på mina nerver, orden "come back tomorrow" vill jag aldrig höra igen. Nåväl, nu har jag iallafall haft möjligheten att bekanta mig ordentligt med Erzurum; samtliga museum har besökts (Turkish And Islamic Arts Museum är riktigt fint), har letat upp alla kümbetlar (gravtorn, se bilder i tidigare post) som finns kvar, samt druckit en massa öl på Cafe 79 och tröstätit obscena mängder baklava. Imorgon går bussen till Doğu Bayazıt (jag vill återse Işak Paşa palatset) och sen vidare mot Iran.

Van-Akdamar-Hoşap-Erzurum

Mycket trevlig bussresa mellan Tatvan och Van. Till en början följer vägen sjöstranden för att sedan vika av in i en dal mellan bergen och sen ut mot sjön igen de sista milen, vackert. Besökte Akdamar ön med dess fantastiska armeniska kyrka, ett absolut måste om man är i närheten. Annars är staden Van inget speciellt, en ganska typisk modern turkisk storstad, den enda riktiga sevärdheten är stadens fort och det är överrestaurerat och i dåligt skick, men bjuder på fin utsikt över staden och sjön.

En dag tog jag en minibuss till det gamla kurdiska fortet i Hoşap. När bussen stannar i Hoşap så kan man tro att man hamnat i världens ände, Hoşap är ett tjugotal lertegelhus (och några i betong) och en rad med bilverkstäder och tehus som servar lastbilarna som dundrar genom byn. Som i alla tider lever folk här på trafiken till och från Tabriz, det finns knappast något annat att försörja sig på i det karga landskapet. På en lodrät klippavsats högt ovanför vägen ligger fortet, en jätte i ödemarken. Från framsidan verkar fortet helt ointagligt, från baksidan är det bara att gå in genom porten. Fortet var helt öde förrutom tre uttråkade småkillar som efter att dom fått veta att jag var från Sverige vrålade "Ibrahimovic" med jämna mellanrum.

I Erzurum träffade jag en gammal bekantskap från Istanbul. På kvällen beslöt vi oss för att besöka ölcaféet "Café 79". Coolt ställe att spendera någon timme på, och som visar att Lonely Planet/Orhan Pamuk m fl är helt fel på det när dom kategoriserar Erzurum som ur-konservativt. Här fanns Vans alla hippa ungdomar, ja även tjejer, och drack öl och lyssnade på musik. Café 79 är kanske inte hipt jämfört med vissa ställen i Istanbul, men det var något helt annat än dom vanliga turkiska ölcaféerna som är tillhåll enbart för gamla gubbar och fyllon.

Bilder upplagda

Det regnar, regnar och regnar. Har lagt några timmar på att lägga in bilder i bloggen.

Visitkort

Brukar plocka med mig visitkort från diverse hotel/restauranger/affärer jag besöker. Gick igenom en bunte visitkort idag och hittade en guldklimp som jag inte lagt märke till tidigare. Hotel Kaplan (ett hyffsat hotel i övrigt) i Diyarbakır har följande tryckt på baksidan av sitt kort:

SPECIAL FEATURE OF OUR HOTEL
Breakfast Room Indoor Car Ctarage
Go Capacity Bed With Bathroom and Telephone
Short of Passibility to Serve With Pleasure

Jodå, sängen hade go (skånska) "kapacitet", men vad som menas med den sista raden vet jag inte.

Tatvan-Ahlat

På vägen mellan Hasankeyf och Tatvan såg jag snö för första gången sedan Bulgarien. Visserligen bara på spridda ställen, men ju längre norrut vi kom desto mer blev det och vid Tatvan var Nemrutberget helt vitt av snö. I Bitlis hoppade en kille in i minibussen och satte sig bredvid mig. Han tog omedelbart kontakt och började gestikulera, jag försökte med några turkiska standardfraser, när han fortsatte med teckenspråk tänkte jag att han är väl Kurd och kan eller vill inte snacka turkiska. Så fortsatte det i en halvtimme innan det gick upp för mig att killen ju är stumm! Vi hoppade av i Tatvan och min nye vän hjälpte mig att hitta ett hotel (Alize, rekommenderas), och tecknade att han ville visa mig runt i stan. Vi gick runt en stund och jag fick bland annat titta på Tatvans senaste turistattraktion, varuhuset Carrefour Exress. Efter ett glas te pekade min kompis på sin klocka och därefter på sin vigselring, gjorde en grimas, skakade min hand och försvann.
Gjorde en dagsutflykt till det lilla samhället Ahlat, en timme norr om Tatvan. Jag ville titta på den berömda seljukiska kyrkogården och några mausoleum. Kyrkogården var väldigt stämningsfull och full av vackra gravstenar som var i otroligt fint skick för att var 7-800 år gamla. Det var knähögt torkat gammalt gräs över hela kyrkogården och jag ryckte till när jag såg något som rörde sig i gräset. En djinn? Zombies? Ormar? Nä, det var bara sköldpaddor som kröp upp ur sina hålor i marken för att sola sig. Efter lite letande och vandrande genom hagar lyckades jag hitta tre stycken mausoleum, vackert smyckade runda gravtorn med koniska tak.

Midyat-Mardin-Hasankeyf

Oj, vad jag blev deprimerad när jag kom till Midyat. Hoppade ut ur minibussen och regnet öste ner. Det enda vettiga hotellet i stan var fullbokat, alternativ nummer två kostade €60 (priser i euro är alltid ett dåligt omen), sista utvägen hette Ceylan Otel och kvalar in sig på min top 5 lista över värsta hotel någonsin. Rummet städades troligen senast på Atatürks tid, när jag sätter i kontakten till värme-elementet så börjar det att brinna! Att den gemensamma toaletten inte var speciellt inbjudande behöver kanske inte nämnas. Om Ceylan Otel någon gång kommer med i en Lonely Planet guide så kommer det nog att finnas en brasklapp "not suitable for single females". Nåja, efter regn kommer solsken och den gamla delen av Midyat visade sig vara riktigt charmig med en del mycket vackra (och mycket övergivna) kyrkor. Pluspoäng för alla kor, getter och höns som fritt strövar omkring i gränderna. Mardin påminde mycket om Midyat; kyrkor och moskéer med väldigt vackra stenfasader inklämda i smala gränder, allt i gulvit sten.
Hasankeyf är en magisk plats. 2000 år av ruiner ligger utspridda på bägge sidor av den slingrande Tigris. Om man klättrar upp i borgruinerna och tittar ut över landsakapet kan man lätt föreställa sig hur mongolernas krigsmaskin kommer ridanade över kullarna; raserar alla byggnader, våldtar och mördar alla invånare, hugger ner alla frukträd, bränner alla böcker och efter att ha tagit sig över Tigris så river man bron innan man försvinner. Magin är snart över i Hasankeyf, ett stort dammbygge kommer att lägga hela byn och dess omgivning under vatten. Popartisten Tarkan har protesterat mot detta genom att bära en "Rädda Hasankeyf" t-shirt i TV. Talesmän för Southeast Anatolia Project (som ska bygga dammen) har utan att vara ironiska sagt att man i framtiden kan marknadsföra Hasankeyf som en plats för sportdykning.

Diyarbakır

Huvudstaden i det som inte får kallas "turkiska kurdistan" är en underlig plats. På ingen annan plats i Turkiet har jag träffat så många människor som vill prata politik och inte är rädda för att öppet kritisera den turkiska regeringen. Detta trots (eller är det kanske på grund av?) att polisbilarna i stan är armerade och har ett torn med vattenkanon på taket. Det är mycket oväsen i Diyarbakır, inte för att det är speciellt mycket trafik på gatorna, utan för att stridsflygplan tränar luftakrobatik över stan hela dagen. För första gången sedan jag lämnade Landskrona har jag kännt doften av hasch, på eftermiddagarna sitter det grupper av ungdomar uppe på stadsmuren och röker på, trots den uppenbara risken att bli så beng att man trillar ner och slår ihjäl sig. I gräset nedanför muren sitter en familj och har picknick, en bit bort står ett fyllo och pissar ogenerat på muren. När mörkret faller lättar stämning upp och jag följer efter kvällens oemotståndliga lockrop: ji-ji-ji-ji-ciiiiiiğeeeeer-kebab!

Şanliurfa-Harran

Şanliurfa är kanske den intressantaste platsen jag hittills besökt på denna resa. Urfa (tidigare Edessa) är mest kännt för att det var här som Hazrat Ibrahim (den bibliske Abraham) föddes. Abraham hade en tuff uppväxt; sina första åtta år gömde han sig i en grotta för att inte bli dödad av den barnamördande assyriske kungen Nimrod. Denna grotta är nu ett måste att besöka för alla pilgrimmer. Senare försökte Nimrod att bränna Abraham på bål, detta misslyckades, Gud förvandlade bålet till en sjö och de glödande kolen till fisk. Ättlingar till dessa fiskar simmar numera runt i två stora dammar och ett flertal kanaler. Att mata dessa fiskar är en halv-religös handling som kostar 50 korush (1kr). Avgudadyrkarna i Urfa gjorde ett nytt försök att bli av med Abraham, man slängde ut honom från ett stup, än en gång kom Gud till räddning, Abraham landade mjukt i en rosenplantering nära barndommens grotta. Allt detta kan man lära sig om man använder första Mosebok som guidebok. Efter biblisk tid har det tillkommit ett flertal moskeer, koranskolor, helgongravar och allt annat som brukar finnas runt en dargah; tiggare, små teserveringar, krimskramsförsäljare, dervisher, bleka turister i shorts, gråtande och bedjande pilgrimmer (många från Iran) och en massa duvor på jakt efter fiskmat som hamnat på marken. Att promenera runt darghan vid solnedgången är magiskt och Urfa kvalar in på min lista över favoritplatser i Turkiet.
En timme med minibuss söder om Urfa finns den lilla orten Harran. Även denna plats är sammankopplad med Abraham, det var här han gifte sig med Sarah. Här fanns ett romerskt tempel till guden Jupiter, detta blev senare en bysantinsk kyrka och ännu lite senare blev det en moske som slutligen blev en fästning. Sen kom mongolerna och allt förvandlades till en ruin som nu är full med betande getter och lekande barn. Myndigheterna håller på att sätta upp stängsel runt ruinerna för att förhindra att dom förstörs ännu mer, men tills vidare går det att klättra omkring bland 5000 år av bråte.

Konya-Gaziantep

Jag hade många trevliga minnen från mitt tidigare besök i Konya för fem år sedan. Och visst var det trevligt denna gång också, trots att det regnade nästan konstant i tre dagar. Mevlana Jelaluddin Rumis mausoleum är det stora dragplåstret i Konya och det var intressant att återse denna plats, inte minst sedan Rumis tankar fått så stor uppmärksammhet i väst under de senaste åren. Kanske har platsen numera blivit lika mycket ett turistmål som en plats för bön, men så är det ju på det flesta pilgrimsorter världen över, kommers och "turism" går inte att skilja från målet med pilgrimsfärden, och så har det säkert varit i alla tider.

Tog nattbussen till "martyrstaden" Gaziantep. Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men blev överrraskad av en, iallafall på ytan, mycket liberal och välmående storstad. Det mesta av det stora fortet mitt i stan var avspärrat pga rasrisk, men det var möjligt att gå in i en del av byggnaden där det finns en sannslöst patriotisk utställning om Anteps viktiga plats i den turkiska republikens historia. Gjorde också ett besök på Anteps berömda museum med dess fantastiska mosaiker från Zeugma-Belkis. Hade blivit rekommenderad att göra en dagstur till orten Kilis vid gränsen till Syrien. Gubben som körde minibussen mellan Antep och Kilis frågade mig om jag var på väg till Aleppo. Nä då, svarade jag, ska bara till Kilis för lite sight-seeing, har hört att det ska vara en trevlig stad. Gubben svarade med ett gappflabb och tittade på mig som om jag var tokig. Och visst, gubben hade rätt, Kilis var en ganska ointressant by utan några direkta sevärdheter, men om man är på väg till Aleppo kan det vara värt ett kort stopp. Själv återvände jag till Antep efter några timmar. På kvällen gick jag till området runt fotbollstadion som förvandlats till ett himmelrike för kebabälskare med begränsad budget, ett måste för alla köttätare.

På väg igen

Jag blev tvungen att skaffa mig ett nytt pass på det svenska konsulatet i Istanbul. Det gick ganska smärtfritt och kostade 90 turkiska lira. Det tog två veckor att få mitt nya pass. Personalen på konsulatet är inte överdrivet hjälpsam och hänvisar mest till diverse brochyrer från UD. Om man har pengaproblem så är det möjligt att få det skickat från någon i Sverige, dock så tar konsulatet ut en avgift på 10 procent av beloppet, hutlöst tycker jag. Konsulatet vägrar att skriva någon form av rekommendations eller introduktions-brev, "det ingår ej i våra arbetsuppgifter". Om man inte är absolut tvungen bör man undvika att ha något som helst att göra med svenska konsulatet i Istanbul. Förövrig undrar jag hur det kan vara möjligt att arbeta på ett konsulat i Turkiet utan att kunna prata någon turkiska?

Nu är jag iallafall på väg österut efter tre veckor i Istanbul. Igår tog jag tåget Meram Ekspresi till Konya, jag är mycket imponerad av detta tåg, det lämnade till och med stationen på exakt rätt tid. Min plan är att resa i sydöstra Anatolien i ca två veckor, och insh'allah hämta upp ett nytt iranskt visum i Erzurum.

Tvärstopp i Istanbul

Det blir ett längre stopp i Istanbul än planerat. I förra veckan blev jag bestulen på det mesta av värde i min packning; pass, kreditkort, 800 euro i kontanter mm. Inget att göra åt det nu, nytt pass är på väg från Sverige, tråkigt bara att bli av med alla de visum som jag skaffat. Nu får jag börja om från början. Har ett visst hopp om att kunna få nya visum till Iran och Uzbekistan, hur det blir med Turkmenistan vet jag inte, möjligen flyger jag den sträckan. Ja, ja, det finns värre platser att vara strandsatt på, personligen anser jag att Istanbul är en av världens trevligaste storstäder och det går ingen nöd på mig ännu.

Turkmenistanskt transitvisum i Istanbul

Ett "vanligt" turistvisum till Turkmenistan ges bara om man ingår i en organiserad grupp, detta kostar minst $150/dag och person och måste organiseras genom en agent. Budgetvarianten är att resa på ett transitvisum. Då kan man resa (någerlunda) självständigt genom landet under tre till sju dagar och man kan arrangera visumet utan hjälp av en agent.
För att söka transitvisum behövs ett giltigt visum till ett angräsande land (i mitt fall Uzbekistan) eller en flygbiljett ut ur Turkmenistan. Man måste bestämma sig för vilka platser man önskar att besöka samt vilka gränsövergångar man tänker använda. Det behövs inget Letter Of Invitation för ett transitvisum.
Turkmenistans generalkonsulat i Istanbul ligger i förorten Yesilköy.

Turkmenistan Baskonsoloslugu
Gazi Evrenos Cadesi
Baharistan Sokak 13
Yesilköy, Istanbul

Tel: (212) 6620221/2/3/4

Konsulatet har öppet måndag, tisdag, torsdag och fredag mellan 10 och 12.30.

Det är enkelt att ta sig till Yesilköy. Från Sultanahmet ta tramvay (eller promenera) till Sirkeci tågstation. Ta pendeltåget till Yesilköy (7kr) från perrong tre, det tar ungefär 30 minuter, tågen går ofta. Det går också dolmus (minibussar) från hållplatsen utanför spanska konsulatet vid Taksim till Yesilköy. Gå ut från stationen i Yesilköy och fortsätt nedför Istasyon Cadesi ca 50 meter. Ta till vänster vid AK Bank kontoret, detta är Gazi Evrenos Cadesi. Fortsätt ca 300m, ta till höger efter Mecidiye Camii (moské), detta är Baharistan Sokak, kosulatet ligger i korsningen Gazi Evrenos/Baharistan.

Enligt mannen som tar emot ansökningar så tar det minst två dagar innan man kan få sitt visum. Jag blev nekad transitvisum efter två veckors väntan, ingen förklaring gavs. Nu ska jag försöka att komma med någon organiserad turist grupp, förhoppningsvis till ett inte alltför saftigt pris.

Uzbekistanskt visum i Istanbul

Tvärtemot alla skräckhistorier så är det ganska enkelt att fixa turistvisum till Uzbekistan i Istanbul. Först behöver man en inbjudan (Letter Of Invitation, LOI) från en resebyrå i Uzbekistan. Stantours kan ordna detta för $30, men räkna med att det tar tre veckor.

Konsulatet tar emot visumansökningar på måndagar, onsdagar och fredagar mellan 10 och 12 på förmiddagen.

Adress till konsulatet är:

Özbekistan Baskonsoloslugu
Sehit Halil Ibrahim Cadesi 23
Istinye Istanbul

Tel: (212) 3232037, (212) 2290075

Med sig behöver man: 1st LOI, 1st passfoto och ett giltigt pass.

Konsulatet ligger i Istinye, en förort till Istanbul långt från centrum. Det är enkelt att ta sig från t ex Sultanahmet till Istinye med kollektivtrafik. Ta Tramvay (spårvagn) från Sultanahmet till slutstationen Kabatas, byt till buss buss nr 25, åk norrut i minst 30 minuter, man är inte i Istinye föränn man passerat under bägge motorvägsbroarna över Bosporen. Hoppa av bussen vid Istinye Devlet Hastanasi (stor skylt) bredvid AK Bank kontoret. Gå norrut 50m, ta till vänster uppför Dr Hilmi Alantar Sokagi (mycket brant väg), vid slutet av vägen ta till höger på Sehit Halil Ibrahim Cadesi, konsulatet ligger ca 200 meter in åt höger på denna gata.

Man får en visumansökan att fylla i av vakten, den innehåller inga konstiga frågor. När man fyllt i ansökan blir man insläppt på konsulatet för att lämna in ansökan, LOI, pass och passfoto, därefter går man till AK Bank kontoret vid busshållplatsen och betalar $80 till konsulatets konto. Man behöver bara säga Uzbekistan Visa så ordnar bankpersonalen resten.

Mellan 3 och 4 på eftermiddagan samma dag kan man komma tillbaka för att hämta sitt färdiga pass med inklistrat visum. Istinye är trevligt att promenera runt i så det är inga problem att fördriva tiden medan man väntar. Det finns många små fiskrestauranger och caféer längs den vackra strandpromenaden.

Budapest till Istanbul

Slitet, men acceptabelt tåg mellan Budapest och Belgrad, hade en hel kupe för mig själv. Käkade frukost på stationen och hoppade på tåget igen. Nu var sittvagnskuperna i fantastiskt dåligt skick, det har nog inte lagts en dinar på underhåll av tåget sedan 70-talet, om järnvägen ska ha någon framtid på Balkan får dom verkligen ta sig i kragen, biljetterna är ju trots allt ganska dyra och tågen avsevärt långsammare än bussen. Blev dock positivt överraskad av restaurangvagnen, den trevligen kocken lyckades fixa ihop en riktigt god schnitzel och ett berg av saltgurka som sköljdes ned med iskalla Jelen Pivo. Den serbiska landsbyggden har inte förändrats sen jag var i dessa trakter sist, bitvis deprimerande dystert, byar nästan utan några tecken på liv, fallfärdiga hus, övergivna bilvrak och "jordbruk" som knappast kan försörja någon. Också alla dessa nedlagda jättefabriker som börjar likna moderna ruiner, riktiga avfolkningsbyggder...men ju längre söderut man kommer dessto trevligare blir det att titta ut genom fönstret, tack vare det bergigare landskapet.
Framme i Sofia lyckades jag tack och lov uppgradera min biljett till schlafwagen, den var över förväntan, sov som en stock tills jag blev väckt vid turkiska gränsen för passkontroll. Delade sovvagn med två turkiska tågentusiaster som rest hela vägen från Wupperthal i Tyskland, en resa på 50 timmar! Sista biten in i Istanbul är häftig, man passerar bl a genom det som finns kvar av den gamla stadsmuren.
Drygt fem dagar tog det att åka från Landskrona till Istanbul, med en natts stopp i Warsawa och Budapest. Sammanlagd biljettkostnad ca 3500kr.

Budapest

Fortfarande lite väl kallt och blåsigt, men har hunnit med att besöka Gul Baba Turbe (1300-tals sufi dargah i europa, wow!), tittat på St. Stefans äckliga balsamerade hand, Robert Capa fotoutställningen på National Museum (kanon) och en runda i saluhallen. Linje 1 i tunnelbanan är 1800-tals retro med mycket trä, mässing, kakel och nitade H-balkar, mycket tjusigt. Har bott på ett hostel med det blygsamma namnet Amazing Hostel, helt OK för 70kr (dorm), trappuppgången är dock på pricken likt den trappuppgång där Al Pacino blir skjuten i Serpico, 10/10 i kategorin misär. Snackade med en irakisk flykting (numera kebabförsäljare), som beklagade sig över att han hamnat i Ungern och inte Sverige, "Suede and Iraq best friends forever, yes?". Tamam kompis.

Tågen i Ungern har helt klart dom coolaste namnen, Paprika Express, Wiener Walzer, Bela Bartok. Fast det var nog slut på kreativiteten när man namngav Balkan Express. Jag har bokat couchette på den sistnämnda (1300kr, 32 timmar), Budapest till Istanbul via Bukarest, Belgrad och Sofia. Ska bli kul med en ordentligt lång tågresa.

Warsawa till Budapest

Warsawa var kallt och blåsigt, promenerade lite i gamla stan och käkade en kielbaska. Eftersom att det var torsdag så hade alla av stadens museum gratis inträde, gick in på ett konstmuseum för att värma mig, gissa om jag blev förvånad när det visade sig att man skulle precis börja visa en intressant film, Georges Luneaus --Chant Des Fous - Bauls Du Bengale--, en dokumentär om kringvandrande heliga barder i bengalen, mycket sevärd film, det är sannerligen underligt vad man kan snubbla över när man minst anar det. Hade på förmiddagen köpt en sovvagnsbiljett till Budapest, kostade 1200kr, det är mycket billigare att flyga, men ska man åka overland så ska man, får man hoppas på lite positiv miljökarma kanske?

Växlade in mina zloty till forinter och köpte två Tatra öl för mynten som blev över. Tågresan var bra, modernt intercity tåg, jag vaknade upp utvilad när vi rullade in på Budapests Keleti station, en fantastiskt fin 1800-tals byggnad, något helt annat än Warsawa Centralnas betong bunker.

Ystad till Warsawa

Tog UnityLines färja från Ystad till Swinoujscie, 515kr, helt OK. Det går att sova på golvet (heltäckningsmatta) i cafeterian om man vill. En fatöl kostar bara 12kr och det finns billig polsk mat (korv, surkål etc). Båten var framme klockan 6 på morgonen. Det tar 10 minuter att gå från färjeterminalen till tågstationen. Gammalt roligt öststatståg till Szczecin (30kr, 45 minuter), byte till modernt intercitytåg till Warsawa (150kr, sex timmar). Jag delade kupé med en Ukrainsk sjöman, han hade brutit armen under en vild fest i en hamn i Litauen, fått sparken från jobbet och var nu på väg hem. Alla som är ute och reser gör det inte bara för nöjes skull. OkiDoki Hostel i Warsawa är fortfarande OK (100kr, dorm) och det är den sedvanliga 5 meters kön till Alibaba kebab runt hörnet (20kr for en "Super-Kebab").