Uzbekistan - en sammanfattning

Uzbekistan har varit ett land jag länge velat besöka. Enda sedan jag läste Peter Hopkirks The Great Game och Robert Byrons Road To Oxiana har centralasiens gamla städer längs sidenvägen haft stor dragningskraft på mig.
Under arton dagar besökte jag Khiva, Ayaz Qala, Bukhara, Samarkand, Shakrisabz, Tashkent, Kokand och Andijon. Alla dom historiska monumenten och byggnaderna var imponerande att se, och det var en upplevelse att åka över Amu-Darya (Oxus), något som Robert Byran aldrig lyckades med. Det är trist att man numera gjort om så gott som samtliga moskeer och koranskolor till lite väl sterila (och lite väl restaurerade) museum eller souvernirbutiker, detta i ett land med en hel del troende.
I övrigt är Uzbekistan ganska lätt att resa i. Reser gör man med buss, tåg, delad taxi eller marshrutka (minibuss), kanske en 2-5kr milen beroende på val av fordon. Det är bra att kunna lite ryska eller turkiska (för räkneord), utanför turistnäringen talar inte många engelska. Alla hotel/homestays etc som tar emot utlänningar är granskade av staten och måste hålla en viss standard. Detta betyder att för $10-20 så får man ett rent och fint "ensuite" rum, ofta med aircondition och alltid med frukost. Juni är en jobbig tid (mycket varmt) att resa i Uzbekistan. Visa-kort fungerar dåligt, Master/Maestro är något bättre. Polisen/Militsiya etc har dåligt rykte, men jag blev aldrig trakasserad. Maten är fet, oljig och köttbaserad, men var inte så illa som jag hade förväntat mig, Laghman (nudelsoppa) och Manti (som momos) var riktigt gott. För $2-3 får man lunch/middag med en öl eller två. Det finns massvis med frukt, bl a världens bästa meloner. Vodka och öl är billigt och supande är något av en konstform.