Gudomligt beskydd

Följande gick att läsa på en vägg i Gorgan:

In the Name of God

As long as a tourist is in an Islamic country, the Islamic government is responsible to guarantee his safety and comfort. If a tourist in an Islamic country loses his properties, the government should support and provide him with the lost property.

Imam Ali (Peace Be Upon Him)

Med tanke på hur högt aktad Imam Ali är inom shi'i islam så är det säkert ett äkta citat, varifrån det är hämtat vet jag inte. Dock är jag säker på att Hazrat Ali menade "mus'afer" (resande) och kanske inte "turist" i den betydelse det har idag. Hursomhelst, trevligt att läsa.

Qasvin - Alamut

Med mina visum fixade ville jag snabbt komma ifrån allt buller och avgaser. Tog en buss till Qasvin nordväst om Tehran. I Qasvin kollade jag in den fina bazaaren, ett par moskeer, ett eller annat gravtorn och Shah Tamahsps gamla palats. Qasvin är en ganska trevlig stad med hyffsade, om kanske inte fantastiska, sevärdheter. Efter en dag tog jag sen en savari (delad taxi) och sen en skolbuss till den lilla byn Gazor Khan i Alamutdalen. Om det inte vore för Hassan Sabbahs berömda fort så vore nog Gazor Khan en helt obskyr ort. Bodde på ett fantastiskt "homestay" (Koosharan Hotel, $12 helpension) mitt i byn, supercharmig familj och fantastisk hemlagad mat. Det berömda fortet är numera helt i ruiner efter att ha drabbats av mongolhordens vrede. Det är en mycket fin utsikt däruppe och om man har läst Freya Starks bok om Alamut så är det ett måste att klättra dit upp. Uppe bland ruinerna träffade jag två trevliga killar från Shiraz, Sobhan och Mohammad, som var på campingtur i Alamut. Dom bjöd mig på lunch och föreslog att jag skulle följa med på deras campingtur. Nästa dag gav vi oss iväg från Gazor Khan och började lifta runt i Alamut dalen. Det blev två roliga dagar med massa intressanta samtal, vandrande, möten med bönder, berg av mat och floder av alkoholfri öl. Det blev en sista lift till Zanjan med en tankbil, mina två vänner tog bussen till Shiraz och jag stannade till i Zanjan för att besöka lite sevärdheter runt staden.

Kinesiskt visum i Tehran

Tydligen så är det nästan omöjligt att få kinesiskt visum i centralasien (Tajkent eller Bishkek). Däremot så är det lätt att skaffa detta visum i Tehran.
Gör så här: åk först till svenska ambassaden i Tehran och be om ett introduktionsbrev, det behövs för att få söka kinesiskt turistvisum. Introduktionsbrevet kostar 150000 Rial ($15) och skrivs ut medan man väntar. Gå sedan till den kinesiska ambassaden, den ligger på samma gata som den svenska i norra Tehran, ungefär 200 meter därifrån, på andra sidan hörnet om det stora Bank Sepah kontoret. Tag med en färdigifylld visumansökan (pdf formulär från hemsidan) innan du går dit, det är långa köer. När man lämnat in sin ansökan får man ett kvitto som man tar med till en Bank Melli för att betala 400000 Rial ($40), för 30 dagars turistvisum (L30). Jag betalade på huvudkontoret på Ferdosi St. (södra Tehran), där finns personal som pratar engelska. Efter att man väntat i cirka fyra dagar är det bara att åka till ambassaden och hämta pass och visum.
För att enkelt och någerlunda billigt ta sig till ambassaderna från budgetboendet i södra/centrala Tehran så ta först tunnelbanan (linje 1, röd) till norra ändstationen Mirdamad. Ta sedan taxi sista biten (15 minuter), ska kosta ungefär 50000 Rial med taxameter.
Det kan också vara bra att veta att Uzbekistans ambassad i Tehran utfärdar turistvisum medan man väntar om man har ett LOI. Den ambassaden ligger nästan granne med den svenska.

Tehran

Förra gången jag var i Tehran hatade jag det och svor att aldrig komma tillbaka. Det var iskallt, hotelet jag bodde på var ultrasunkigt och låg på den extremt bullriga Amir Kabir Street (Car Parts Bazaar, typ) och jag blev lurad när jag växlade pengar och köpte nötter. Nu är jag trots mitt heliga löfte tillbaka i Tehran. Denna gång för att skaffa kinesiskt visum, mer om detta i ett senare inlägg. Hursomhelst, ännu en gång bor jag på Amir Kabir (Hotel Khazar Sea, OK för $10 med delad WC/dusch). Återigen har jag blivit lurad när jag växlade pengar, fast bara på tre dollar denna gång. Skillnaden är att nu gillar jag Tehran. Visst, trafiken är fortfarande hemsk, men det gör stor skillnad att det är vår och inte snöslask. Det är enklare att stå ut med lågbudgetboende när man kan sitta på loftgången utanför rummet och knapra på pistagenötter och lyssna på en näktergal (i bur tyvärr). Det är också möjligt med enkla nöjen som att gå ut på gatan och ta en melonshake eller glassbomb och sätta sig och titta på alla söta tjejer med frisyrer som bryter mot alla gravitations och hejablagar. Visst, det finns kanske inte så många traditionella sevärdheter i Tehran. Men då är det bara att ta tunnelbanan (kostar typ 1kr) till Shar-e-Rey, den urgamla staden som nu svalts av stor-Tehran och titta på det fantatstiska gravkomplexet kring imamerna Hamza, Taher och Abdolazim. I Rey finns det också ett stort seljukiskt gravtorn som är 20 meter högt och fungerar både som grav och solur (visar t o m sekunder), häftigt. Annars har jag hunnit med att irra runt i Bazaar-e-Bozorg, gå på några museum, slappa i Bagh-e-Laleh och åka till norra Tehran för att lämna in visumansökningar och rösta i EU-valet på svenska ambassaden.

Tabriz - Kandovan

Det är lika prisvärt att åka buss i Iran som i Turkiet, resan på 25 mil mellan Makoo och Tabriz kostade bara 25kr. Taxichaffisen som körde mig från bussterminalen in till centrum fick mig att direkt gilla Tabriz, 150km/h i intensiv trafik, "vill du ha en cigg? nä? te?", fram med termosen, rutorna nedrullade, turkpop på högsta volym, omkörning och ett vrål "ya Hossein, ya Mahdi", näradödenupplevelser som får mig att inse att jag är i millennialistiska Iran. Så fort jag hittat någonstan att sova (Darya Guesthouse, OK för $7) begav jag mig iväg mot Tabriz berömda bazaar. Gillade den skarpt, inget turist-tingeltangel, bara att gå vilse, bli bjuden på te och skönt med en park mitt i vimmlet för att ta det lite lungt. Kollade in den "blå" mosken, som är en till formen imponerande byggnad men som knappast kan kallas blå längre, bara små plättar blått kakel finns kvar, men den blir säkert mycket vacker när den är färdig renoverad. Käkade lunch en dag och träffade en killen som ville att jag skulle följa med honom tillbaka till hans arbetsplats efter att vi ätit färdigt. Visst, varför inte? Det visade sig att han jobbade på typ Skattemyndigheten. Jag förstår varför byråkratin kan vara seg i Iran; hela kontoret stannade upp i sitt arbete, nu det var te, kakor och frågor som var på schemat, inga stämplar, mappar och annat trist. Detta besök kostade minst tjugo mantimmar!

Gjorde en utflykt från Tabriz till Kandovan, irans eget Kapadokien, mysigt och inte lika exploaterat som det "riktiga" Kapadokien. Det finns fortfarande massor av fårskit i gränderna och invånarna verkar inte ha tröttnat på nyfikna turister ännu.

Doğu Bayazıt - Makoo

Det var enkelt att ta sig över gränsen till Iran, ingen kontroll av packning, bara att promenera igenom. Det blev inte ens bråk om att jag saknade inresestämpel till Turkiet. En varning behövs för växlingsskojarna på den turkiska sidan av gränsen, kriminellt dålig kurs på rial, växla istället i kontoret på den iranska delen av av gränsövergången. Bazargan strax efter gränsen är ett supertrist ställe, bättre att övernatta i Makoo (aningen mindre trist). Hotel Lalah i Makoo är slitet men OK för $10 natten, ligger mittemot Hotel Alvand (som finns i Lonely Planet). Jag gjorde en heldagsutflykt till de armeniska kyrkorna Kareh Kalisa (mycket vacker) och Neneh Maryam Kalisa (världens ensammaste kyrka?) och Sadruddins mausoleum och hem via Makoosjön. Det finns ingen kollektivtrafik till dessa platser, men en trevlig taxichaffis som heter Islam Soleiman (mobil: 09141647985) kan göra den turen och han pratar hyffsad engelska. Makoo är tydligen lite vildavästern, snabbköpet som ligger bredvid Hotel Lalah säljer Efes öl helt öppet! Undrar hur mycket man måste muta polisen föra att kunna göra det?

Turkiet - en sammanfattning

Det har varit för mycket "resedagbok" över de senaste inläggen i bloggen. Nu är det dags för lite fakta för overland-resenären istället.

Det är enkelt, billigt och bekvämt att åka genom Turkiet. Bussar och tåg är av minst lika hög standard (oftast är dom t o m bättre) än i europa. Priserna på transporter är högst överkomliga, det är inga problem att åka tvärs genom landet för under tusen kronor.

Ett hyffsat hotelrum kostar 1-200 kr/natt, då har man oftast egen toalett/dusch och ibland ingår frukost. Mat är prisvärt; soppa och bröd till frukost (10kr), en kebab till lunch (10-15kr), middag med soppa, huvudrätt, efterätt och alkoholfri dryck (40-50kr). Ett glas te kostar 2kr, men är oftast gratis. En bit baklava kostar cirka 2kr. 50 cl fatöl går på 20-25kr.

Inträde till museum kostar vanligtvis 15kr.

Lonely Planets senaste guide till Turkiet tycket jag är riktigt dålig, speciellt delarna om östra Turkiet. Det finns en mycket bra guidebok som heter Another Look At South and Southeastern Turkey (GABB, 2009). Boken påminner om Bradts reseguider dvs den går riktigt på djupet och innehåller ett minimum av trams. Jag fick boken gratis(!) av turist informationen i Diyarbakır.

Mot Iran

Efter en veckas otålig väntan i Erzurum är det nu till slut dags att åka till Iran. Ministry Of Foreign Affairs i Tehran har varit otroligt sega med att skicka en bekräftelse på att mitt gamla visum skulle bytas ut mot ett nytt. Strulet på konsulatet har tärt på mina nerver, orden "come back tomorrow" vill jag aldrig höra igen. Nåväl, nu har jag iallafall haft möjligheten att bekanta mig ordentligt med Erzurum; samtliga museum har besökts (Turkish And Islamic Arts Museum är riktigt fint), har letat upp alla kümbetlar (gravtorn, se bilder i tidigare post) som finns kvar, samt druckit en massa öl på Cafe 79 och tröstätit obscena mängder baklava. Imorgon går bussen till Doğu Bayazıt (jag vill återse Işak Paşa palatset) och sen vidare mot Iran.