Van-Akdamar-Hoşap-Erzurum

Mycket trevlig bussresa mellan Tatvan och Van. Till en början följer vägen sjöstranden för att sedan vika av in i en dal mellan bergen och sen ut mot sjön igen de sista milen, vackert. Besökte Akdamar ön med dess fantastiska armeniska kyrka, ett absolut måste om man är i närheten. Annars är staden Van inget speciellt, en ganska typisk modern turkisk storstad, den enda riktiga sevärdheten är stadens fort och det är överrestaurerat och i dåligt skick, men bjuder på fin utsikt över staden och sjön.

En dag tog jag en minibuss till det gamla kurdiska fortet i Hoşap. När bussen stannar i Hoşap så kan man tro att man hamnat i världens ände, Hoşap är ett tjugotal lertegelhus (och några i betong) och en rad med bilverkstäder och tehus som servar lastbilarna som dundrar genom byn. Som i alla tider lever folk här på trafiken till och från Tabriz, det finns knappast något annat att försörja sig på i det karga landskapet. På en lodrät klippavsats högt ovanför vägen ligger fortet, en jätte i ödemarken. Från framsidan verkar fortet helt ointagligt, från baksidan är det bara att gå in genom porten. Fortet var helt öde förrutom tre uttråkade småkillar som efter att dom fått veta att jag var från Sverige vrålade "Ibrahimovic" med jämna mellanrum.

I Erzurum träffade jag en gammal bekantskap från Istanbul. På kvällen beslöt vi oss för att besöka ölcaféet "Café 79". Coolt ställe att spendera någon timme på, och som visar att Lonely Planet/Orhan Pamuk m fl är helt fel på det när dom kategoriserar Erzurum som ur-konservativt. Här fanns Vans alla hippa ungdomar, ja även tjejer, och drack öl och lyssnade på musik. Café 79 är kanske inte hipt jämfört med vissa ställen i Istanbul, men det var något helt annat än dom vanliga turkiska ölcaféerna som är tillhåll enbart för gamla gubbar och fyllon.

Bilder upplagda

Det regnar, regnar och regnar. Har lagt några timmar på att lägga in bilder i bloggen.

Visitkort

Brukar plocka med mig visitkort från diverse hotel/restauranger/affärer jag besöker. Gick igenom en bunte visitkort idag och hittade en guldklimp som jag inte lagt märke till tidigare. Hotel Kaplan (ett hyffsat hotel i övrigt) i Diyarbakır har följande tryckt på baksidan av sitt kort:

SPECIAL FEATURE OF OUR HOTEL
Breakfast Room Indoor Car Ctarage
Go Capacity Bed With Bathroom and Telephone
Short of Passibility to Serve With Pleasure

Jodå, sängen hade go (skånska) "kapacitet", men vad som menas med den sista raden vet jag inte.

Tatvan-Ahlat

På vägen mellan Hasankeyf och Tatvan såg jag snö för första gången sedan Bulgarien. Visserligen bara på spridda ställen, men ju längre norrut vi kom desto mer blev det och vid Tatvan var Nemrutberget helt vitt av snö. I Bitlis hoppade en kille in i minibussen och satte sig bredvid mig. Han tog omedelbart kontakt och började gestikulera, jag försökte med några turkiska standardfraser, när han fortsatte med teckenspråk tänkte jag att han är väl Kurd och kan eller vill inte snacka turkiska. Så fortsatte det i en halvtimme innan det gick upp för mig att killen ju är stumm! Vi hoppade av i Tatvan och min nye vän hjälpte mig att hitta ett hotel (Alize, rekommenderas), och tecknade att han ville visa mig runt i stan. Vi gick runt en stund och jag fick bland annat titta på Tatvans senaste turistattraktion, varuhuset Carrefour Exress. Efter ett glas te pekade min kompis på sin klocka och därefter på sin vigselring, gjorde en grimas, skakade min hand och försvann.
Gjorde en dagsutflykt till det lilla samhället Ahlat, en timme norr om Tatvan. Jag ville titta på den berömda seljukiska kyrkogården och några mausoleum. Kyrkogården var väldigt stämningsfull och full av vackra gravstenar som var i otroligt fint skick för att var 7-800 år gamla. Det var knähögt torkat gammalt gräs över hela kyrkogården och jag ryckte till när jag såg något som rörde sig i gräset. En djinn? Zombies? Ormar? Nä, det var bara sköldpaddor som kröp upp ur sina hålor i marken för att sola sig. Efter lite letande och vandrande genom hagar lyckades jag hitta tre stycken mausoleum, vackert smyckade runda gravtorn med koniska tak.

Midyat-Mardin-Hasankeyf

Oj, vad jag blev deprimerad när jag kom till Midyat. Hoppade ut ur minibussen och regnet öste ner. Det enda vettiga hotellet i stan var fullbokat, alternativ nummer två kostade €60 (priser i euro är alltid ett dåligt omen), sista utvägen hette Ceylan Otel och kvalar in sig på min top 5 lista över värsta hotel någonsin. Rummet städades troligen senast på Atatürks tid, när jag sätter i kontakten till värme-elementet så börjar det att brinna! Att den gemensamma toaletten inte var speciellt inbjudande behöver kanske inte nämnas. Om Ceylan Otel någon gång kommer med i en Lonely Planet guide så kommer det nog att finnas en brasklapp "not suitable for single females". Nåja, efter regn kommer solsken och den gamla delen av Midyat visade sig vara riktigt charmig med en del mycket vackra (och mycket övergivna) kyrkor. Pluspoäng för alla kor, getter och höns som fritt strövar omkring i gränderna. Mardin påminde mycket om Midyat; kyrkor och moskéer med väldigt vackra stenfasader inklämda i smala gränder, allt i gulvit sten.
Hasankeyf är en magisk plats. 2000 år av ruiner ligger utspridda på bägge sidor av den slingrande Tigris. Om man klättrar upp i borgruinerna och tittar ut över landsakapet kan man lätt föreställa sig hur mongolernas krigsmaskin kommer ridanade över kullarna; raserar alla byggnader, våldtar och mördar alla invånare, hugger ner alla frukträd, bränner alla böcker och efter att ha tagit sig över Tigris så river man bron innan man försvinner. Magin är snart över i Hasankeyf, ett stort dammbygge kommer att lägga hela byn och dess omgivning under vatten. Popartisten Tarkan har protesterat mot detta genom att bära en "Rädda Hasankeyf" t-shirt i TV. Talesmän för Southeast Anatolia Project (som ska bygga dammen) har utan att vara ironiska sagt att man i framtiden kan marknadsföra Hasankeyf som en plats för sportdykning.

Diyarbakır

Huvudstaden i det som inte får kallas "turkiska kurdistan" är en underlig plats. På ingen annan plats i Turkiet har jag träffat så många människor som vill prata politik och inte är rädda för att öppet kritisera den turkiska regeringen. Detta trots (eller är det kanske på grund av?) att polisbilarna i stan är armerade och har ett torn med vattenkanon på taket. Det är mycket oväsen i Diyarbakır, inte för att det är speciellt mycket trafik på gatorna, utan för att stridsflygplan tränar luftakrobatik över stan hela dagen. För första gången sedan jag lämnade Landskrona har jag kännt doften av hasch, på eftermiddagarna sitter det grupper av ungdomar uppe på stadsmuren och röker på, trots den uppenbara risken att bli så beng att man trillar ner och slår ihjäl sig. I gräset nedanför muren sitter en familj och har picknick, en bit bort står ett fyllo och pissar ogenerat på muren. När mörkret faller lättar stämning upp och jag följer efter kvällens oemotståndliga lockrop: ji-ji-ji-ji-ciiiiiiğeeeeer-kebab!

Şanliurfa-Harran

Şanliurfa är kanske den intressantaste platsen jag hittills besökt på denna resa. Urfa (tidigare Edessa) är mest kännt för att det var här som Hazrat Ibrahim (den bibliske Abraham) föddes. Abraham hade en tuff uppväxt; sina första åtta år gömde han sig i en grotta för att inte bli dödad av den barnamördande assyriske kungen Nimrod. Denna grotta är nu ett måste att besöka för alla pilgrimmer. Senare försökte Nimrod att bränna Abraham på bål, detta misslyckades, Gud förvandlade bålet till en sjö och de glödande kolen till fisk. Ättlingar till dessa fiskar simmar numera runt i två stora dammar och ett flertal kanaler. Att mata dessa fiskar är en halv-religös handling som kostar 50 korush (1kr). Avgudadyrkarna i Urfa gjorde ett nytt försök att bli av med Abraham, man slängde ut honom från ett stup, än en gång kom Gud till räddning, Abraham landade mjukt i en rosenplantering nära barndommens grotta. Allt detta kan man lära sig om man använder första Mosebok som guidebok. Efter biblisk tid har det tillkommit ett flertal moskeer, koranskolor, helgongravar och allt annat som brukar finnas runt en dargah; tiggare, små teserveringar, krimskramsförsäljare, dervisher, bleka turister i shorts, gråtande och bedjande pilgrimmer (många från Iran) och en massa duvor på jakt efter fiskmat som hamnat på marken. Att promenera runt darghan vid solnedgången är magiskt och Urfa kvalar in på min lista över favoritplatser i Turkiet.
En timme med minibuss söder om Urfa finns den lilla orten Harran. Även denna plats är sammankopplad med Abraham, det var här han gifte sig med Sarah. Här fanns ett romerskt tempel till guden Jupiter, detta blev senare en bysantinsk kyrka och ännu lite senare blev det en moske som slutligen blev en fästning. Sen kom mongolerna och allt förvandlades till en ruin som nu är full med betande getter och lekande barn. Myndigheterna håller på att sätta upp stängsel runt ruinerna för att förhindra att dom förstörs ännu mer, men tills vidare går det att klättra omkring bland 5000 år av bråte.

Konya-Gaziantep

Jag hade många trevliga minnen från mitt tidigare besök i Konya för fem år sedan. Och visst var det trevligt denna gång också, trots att det regnade nästan konstant i tre dagar. Mevlana Jelaluddin Rumis mausoleum är det stora dragplåstret i Konya och det var intressant att återse denna plats, inte minst sedan Rumis tankar fått så stor uppmärksammhet i väst under de senaste åren. Kanske har platsen numera blivit lika mycket ett turistmål som en plats för bön, men så är det ju på det flesta pilgrimsorter världen över, kommers och "turism" går inte att skilja från målet med pilgrimsfärden, och så har det säkert varit i alla tider.

Tog nattbussen till "martyrstaden" Gaziantep. Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men blev överrraskad av en, iallafall på ytan, mycket liberal och välmående storstad. Det mesta av det stora fortet mitt i stan var avspärrat pga rasrisk, men det var möjligt att gå in i en del av byggnaden där det finns en sannslöst patriotisk utställning om Anteps viktiga plats i den turkiska republikens historia. Gjorde också ett besök på Anteps berömda museum med dess fantastiska mosaiker från Zeugma-Belkis. Hade blivit rekommenderad att göra en dagstur till orten Kilis vid gränsen till Syrien. Gubben som körde minibussen mellan Antep och Kilis frågade mig om jag var på väg till Aleppo. Nä då, svarade jag, ska bara till Kilis för lite sight-seeing, har hört att det ska vara en trevlig stad. Gubben svarade med ett gappflabb och tittade på mig som om jag var tokig. Och visst, gubben hade rätt, Kilis var en ganska ointressant by utan några direkta sevärdheter, men om man är på väg till Aleppo kan det vara värt ett kort stopp. Själv återvände jag till Antep efter några timmar. På kvällen gick jag till området runt fotbollstadion som förvandlats till ett himmelrike för kebabälskare med begränsad budget, ett måste för alla köttätare.

På väg igen

Jag blev tvungen att skaffa mig ett nytt pass på det svenska konsulatet i Istanbul. Det gick ganska smärtfritt och kostade 90 turkiska lira. Det tog två veckor att få mitt nya pass. Personalen på konsulatet är inte överdrivet hjälpsam och hänvisar mest till diverse brochyrer från UD. Om man har pengaproblem så är det möjligt att få det skickat från någon i Sverige, dock så tar konsulatet ut en avgift på 10 procent av beloppet, hutlöst tycker jag. Konsulatet vägrar att skriva någon form av rekommendations eller introduktions-brev, "det ingår ej i våra arbetsuppgifter". Om man inte är absolut tvungen bör man undvika att ha något som helst att göra med svenska konsulatet i Istanbul. Förövrig undrar jag hur det kan vara möjligt att arbeta på ett konsulat i Turkiet utan att kunna prata någon turkiska?

Nu är jag iallafall på väg österut efter tre veckor i Istanbul. Igår tog jag tåget Meram Ekspresi till Konya, jag är mycket imponerad av detta tåg, det lämnade till och med stationen på exakt rätt tid. Min plan är att resa i sydöstra Anatolien i ca två veckor, och insh'allah hämta upp ett nytt iranskt visum i Erzurum.