Mycket trevlig bussresa mellan Tatvan och Van. Till en början följer vägen sjöstranden för att sedan vika av in i en dal mellan bergen och sen ut mot sjön igen de sista milen, vackert. Besökte Akdamar ön med dess fantastiska armeniska kyrka, ett absolut måste om man är i närheten. Annars är staden Van inget speciellt, en ganska typisk modern turkisk storstad, den enda riktiga sevärdheten är stadens fort och det är överrestaurerat och i dåligt skick, men bjuder på fin utsikt över staden och sjön.
En dag tog jag en minibuss till det gamla kurdiska fortet i Hoşap. När bussen stannar i Hoşap så kan man tro att man hamnat i världens ände, Hoşap är ett tjugotal lertegelhus (och några i betong) och en rad med bilverkstäder och tehus som servar lastbilarna som dundrar genom byn. Som i alla tider lever folk här på trafiken till och från Tabriz, det finns knappast något annat att försörja sig på i det karga landskapet. På en lodrät klippavsats högt ovanför vägen ligger fortet, en jätte i ödemarken. Från framsidan verkar fortet helt ointagligt, från baksidan är det bara att gå in genom porten. Fortet var helt öde förrutom tre uttråkade småkillar som efter att dom fått veta att jag var från Sverige vrålade "Ibrahimovic" med jämna mellanrum.
I Erzurum träffade jag en gammal bekantskap från Istanbul. På kvällen beslöt vi oss för att besöka ölcaféet "Café 79". Coolt ställe att spendera någon timme på, och som visar att Lonely Planet/Orhan Pamuk m fl är helt fel på det när dom kategoriserar Erzurum som ur-konservativt. Här fanns Vans alla hippa ungdomar, ja även tjejer, och drack öl och lyssnade på musik. Café 79 är kanske inte hipt jämfört med vissa ställen i Istanbul, men det var något helt annat än dom vanliga turkiska ölcaféerna som är tillhåll enbart för gamla gubbar och fyllon.
En dag tog jag en minibuss till det gamla kurdiska fortet i Hoşap. När bussen stannar i Hoşap så kan man tro att man hamnat i världens ände, Hoşap är ett tjugotal lertegelhus (och några i betong) och en rad med bilverkstäder och tehus som servar lastbilarna som dundrar genom byn. Som i alla tider lever folk här på trafiken till och från Tabriz, det finns knappast något annat att försörja sig på i det karga landskapet. På en lodrät klippavsats högt ovanför vägen ligger fortet, en jätte i ödemarken. Från framsidan verkar fortet helt ointagligt, från baksidan är det bara att gå in genom porten. Fortet var helt öde förrutom tre uttråkade småkillar som efter att dom fått veta att jag var från Sverige vrålade "Ibrahimovic" med jämna mellanrum.
I Erzurum träffade jag en gammal bekantskap från Istanbul. På kvällen beslöt vi oss för att besöka ölcaféet "Café 79". Coolt ställe att spendera någon timme på, och som visar att Lonely Planet/Orhan Pamuk m fl är helt fel på det när dom kategoriserar Erzurum som ur-konservativt. Här fanns Vans alla hippa ungdomar, ja även tjejer, och drack öl och lyssnade på musik. Café 79 är kanske inte hipt jämfört med vissa ställen i Istanbul, men det var något helt annat än dom vanliga turkiska ölcaféerna som är tillhåll enbart för gamla gubbar och fyllon.
hej henko, kul att du bloggar om resan din. Jättefina bilder, alltid roligt att få se. Hoppas din resa går jättebra utan fler missöden ( som att bli bestulen...) hälsningar
SvaraRadera