Tehran

Förra gången jag var i Tehran hatade jag det och svor att aldrig komma tillbaka. Det var iskallt, hotelet jag bodde på var ultrasunkigt och låg på den extremt bullriga Amir Kabir Street (Car Parts Bazaar, typ) och jag blev lurad när jag växlade pengar och köpte nötter. Nu är jag trots mitt heliga löfte tillbaka i Tehran. Denna gång för att skaffa kinesiskt visum, mer om detta i ett senare inlägg. Hursomhelst, ännu en gång bor jag på Amir Kabir (Hotel Khazar Sea, OK för $10 med delad WC/dusch). Återigen har jag blivit lurad när jag växlade pengar, fast bara på tre dollar denna gång. Skillnaden är att nu gillar jag Tehran. Visst, trafiken är fortfarande hemsk, men det gör stor skillnad att det är vår och inte snöslask. Det är enklare att stå ut med lågbudgetboende när man kan sitta på loftgången utanför rummet och knapra på pistagenötter och lyssna på en näktergal (i bur tyvärr). Det är också möjligt med enkla nöjen som att gå ut på gatan och ta en melonshake eller glassbomb och sätta sig och titta på alla söta tjejer med frisyrer som bryter mot alla gravitations och hejablagar. Visst, det finns kanske inte så många traditionella sevärdheter i Tehran. Men då är det bara att ta tunnelbanan (kostar typ 1kr) till Shar-e-Rey, den urgamla staden som nu svalts av stor-Tehran och titta på det fantatstiska gravkomplexet kring imamerna Hamza, Taher och Abdolazim. I Rey finns det också ett stort seljukiskt gravtorn som är 20 meter högt och fungerar både som grav och solur (visar t o m sekunder), häftigt. Annars har jag hunnit med att irra runt i Bazaar-e-Bozorg, gå på några museum, slappa i Bagh-e-Laleh och åka till norra Tehran för att lämna in visumansökningar och rösta i EU-valet på svenska ambassaden.